Personer

Den här skivan har Petter Granberg och jag gjort. Det tog ungefär ett år. Vi började på Fårö, jag hade fått Ingmar Bergman-stipendiet och skulle få bo i ett av hans hus i nästan tre veckor för att skapa nåt. Så jag tog med mig Petter och här är vi nu. Jag och Petter hade spelat ihop en hel del innan, men aldrig riktigt gjort något tillsammans. Men han var den jag visste som lyssnade på en viss musik som jag tycker mycket om, och som dessutom hade förmågan att omsätta den i praktiken. Vi är vänner, blev ännu mer vänner då. Bilderna på omslaget är gjorda av konstnären Aida Chehrehgosha. De är fantastiska. Det är fotografier på människor i ovanliga situationer. Men de är vid närmare påseende maskerade på ett eller annat sätt. Och det kände jag igen mig i. Att även om jag vill vara som jag är så är jag egentligen som jag gör. Att min person är ointressant för andra än mig själv egentligen. Vilket i och för sig inte är helt meningslöst, det kan vara nog så viktigt att vara nöjd med sin självbild, men det är inte allt. Som om något skulle vara allt. Texterna på Personer är ganska mycket rolldiktning. Jag har skrivit dem ur andra människors perspektiv. Jag skriver inte så mycket om mig själv. Har jag egentligen aldrig gjort. Fast det är ju lätt att säga när många vet nästan inget om en ändå. Så vem är jag. Vem är du? Vi pratar om dig i stället, det är dig jag har skrivit om. Det finns en kliché kring det här med rolldiktning, en som återfinns i till exempel den politiska debatten med. Den som handlar om att ”vi måste försöka förstå” den och dens bevekelsegrund. Jag förstår nog. Med det menar jag att jag ser dig, att jag till och med på något plan är dig. Ta det som ett erkännande. Men för all del, ta det även som ett hot. Det finns en analogi i detta, till hur skivan låter, och jag menar inte bara min röst, mina olika röster, utan att skivan är helt elektronisk. Datoriserad. Ettor och nollor. Hur nästan all information på Personer är digital. Hur nästan alla personers information är digital. Men det gör ju inget, det är ju ingen skillnad. Alla är vi kött och blod och skit och piss ändå. Och allt gör lika ont ändå. Hoppas du tycker om den. – Mattias Alkberg, sommar/höst 2015