Häxor
Slutscenen i The VVitch från 2015 är en av mina stora filmupplevelser. Hur den lilla flickan äntligen får ett sammanhang, en tillhörighet, berörde mig på djupet. Att The Satanic Temple rekommenderade filmen hjälpte förstås till. Inte för att jag på något enda sätt är satanist. Eller ens en liten flicka. Men jag har två små flickor, de är väl inte så små längre, men de har varit och de är mina, jag har gjort dem, eller hälften av dem, så i någon mån är de alltid små och mina. Och jag är storebror till tre små systrar. Och min fru, min mamma, mina far- och mormödrar. Och så vidare. Kanske är det inte varje människas plikt, men det är min, att gå några mil i någon annans skor. Att leva sig in i någon annans omständigheter och predikament. Och jag har det jag har. Jag går i de skor jag ser. Det är egentligen allt. Jag tänker även att om lagar och regler inte räcker, när t ex förtal väger tyngre än t ex sexuellt ofredande, så är det inte konstigt om man till sist vänder sig bortom. Mot ett bortom. Söker sig till folktro, förhamning och besvärjelser. Det går inte att leva i orättvisa hur länge som helst. HÄXOR är en samling historier, låtar, om livet i en patriarkal värld. Det är tio berättelser, berättade och sjungna ur olika kvinnors perspektiv. Kvinnor som finns eller har funnits i min närhet. Och förresten är närhet inte alltid fysisk. Traditionellt sett är häxor kvinnor (eller som på t ex Island: män) som tagit kontroll över sina skitliv, eller andras skitliv, och skipat vad de uppfattat som rättvisa när politiken och annat inte räckt till. Man måste såklart prata om klass. Om rasism och segregation. Men inte hela tiden. Ibland måste man fokusera på en enda sak. Ibland måste man ta på sig sin nästas skor och vackla iväg mot något annat. Och dessutom måste man ibland släppa ut håret och banga bort sin ångest till hög musik. Eller, jag måste det i alla fall. Och det här är min skiva. Hoppas den faller någon i smaken. Vänligen, Mattias Alkberg